Igår var jag på standup på Babel i Malmö, en komikerklubb som heter Oslipat som har föreställningar på Babel varje onsdag. Det var jättekul och trevligt, men jag fick även med mig tankar hem som jag inte räknat med efter en humorkväll. En utav de killarna som körde ett nummer standup heter Jonas Helgesson. Jag kände igen honom direkt, brukar se honom på bussen och här runt Värnhemstorget. Anledningen till att han sticker ut så mycket att jag lagt märke till honom är att han har en CP-skada och har svårt att ta kontroll över sin kropp och dess rörelser. Han kan gå och är väldigt rörlig. Han var så himla bra! Han berörde en på alla sätt och vis, han skämtade om sitt handikapp på ett väldigt finurligt sätt och la fram det himla smart. En helt otrolig kille med en förmåga att verkligen få sagt vad han vill och beröra en.

Jag är som sagt helt såld och hoppas på att jag kommer få se honom uppträda igen, vare sig det är som komiker eller föreläsare. Grym var han!

Idag hade jag en mindre trevlig upplevelse när jag skulle ta bussen hem från centralen. Bussen var proppfull med folk som vanligt i rusningstid, busschauffören var stressad och det hela resulterade i att han stänger dörrarna när bara halva jag har lyckats komma på bussen. Jag lyckades ta ett skutt fram så bara väskan fastnade i dörren, men det var inte så kul att tänka på hur det hade känts om det var en del av min kropp som fastnat. Tror ni att busschauffören brydde sig? Nej, inte det minsta. Jag fick iaf komma loss innan han körde, man ska väl vara tacksam för det.

Detta har jag konstaterat idag:

- Den senaste veckan har jag bytt tre glödlampor i lägenheten, i princip så är det en ny glödlampa varje dag som går. Hur kan de komma överens om att de ska gå sönder samtidigt?

- Jag har bara fyra veckor kvar på den här terminen, sen är det jullov! Har nog aldrig längtat så mycket.

- Jag har såna spänningar i käken och ont av förkylningsblåsor att jag nästan bara kan äta flytande föda.

- En vecka till advent, nu är det dags att börja julstöka så smått.

Jag har varit helt insnöad de senaste dagarna på vårt projektarbete som skulle lämnas in och redovisas igår. Jag är helt slutkörd! Jag var inte nöjd med det vi lämnade in, men tiden tog slut och någonstans måste man dra gränsen för hur mycket man ska pilla med smådetaljer. Redovisningen gick bra, visserligen ska lärarna granska vårt arbete ännu mer innan vi får vårt omdöme, men det lät rätt positivt när de kollade snabbt på det under redovisningen.

Jag har fyra dagar nu utan någon skola, nästa kurs börjar nämligen på måndag. Jag ska njuta av att vara hemma och fixa, ta det lugnt, träffa lite vänner osv. Ska bli skönt!

Jag satt och funderade på vad jag egentligen ätit den här helgen. Och kom på att jag har i princip bara ätit fisk!

Fredagkväll: grillad tonfiskkotlett med pasta
Lördag: lax och pasta till lunch, stekt sill till middag
Söndag: sushi till lunch

Om jag inte blivit lite smartare efter den här helgen, jag då vet jag inte vad jag ska tro! :)

Då var det helg igen. Den här helgen är fylld med lite av varje som vanligt, bland annat en gnutta ångest. Ångesten beror på att vi har inlämning av vårt projektarbete på onsdag, och vi är inte i närheten av färdiga. Jag brukar aldrig oroa mig över att inte bli klar i tid, men den här gången undrar jag om det kommer att gå i lås. Vi får se, jag kommer iaf ägna i princip hela lördagen till detta projekt. Hoppas jag kommer någonstans.

Imorgon blir det skogen, lägenhetsvisning och farsdags-middag.

Jag har sagt ett antal gånger att jag skulle starta en blogg om mitt tågresande. Min nya idé är att jag i den bloggen hade kunnat skriva i ungefär 3 månader och sedan samla ihop alla de "dagboksinlägg" jag skapat och skicka till Skånetrafiken, Trafikverket och politikerna. Hade varit intressant att se hur det blev bemött.

Min senaste upplevelse på tåget har ingenting med Skånetrafiken i sig att göra egentligen, utan handlar om otrevliga resenärer.

Jag skulle åka hem från Helsingborg en dag förra veckan, jag satt på tåget och vi väntade på att få köra ut från perrongen i Helsingborg. Då meddelar de i högtalarna att utanför Helsingborg är hela järnvägsnätet strömlöst, vilket innebär att vi inte kommer någonstans.

I och med att vi fortfarande står på perrongen så kommer det på en försenad resenär, en tjej i min ålder och dimper ned bredvid mig. Jag tänker inte så mycket på det, tills jag upptäcker att hon har på sig solglasögon. För er som inte pendlar från Helsingborg varje dag kan jag meddela att tunneln där nere är väldigt mörk och det började dessutom bli mörkt ute och var mulet, varför då ha solglasögon på sig inne på tåget?

Hon sliter upp plasten kring sin baguett och börjar sätta i sig den samtidigt som hon stup i kvarten sträcker sig över mig för att kasta skräp i den plastpåse som agerar soptunna på tågen. Till sist tar hon hela soppåsen och slänger på golvet bredvid sig men istället för att lägga skräpet i påsen kastar hon allting utanför.

Samtidigt som allt detta händer har vi faktiskt börjat rulla mot Malmö, så irritationen man byggt inom sig lättar något. Men vad tror ni tjejen gör då? Jo hon sträcker sig efter ytterligare en ny påse att kasta skräp i och lyckas samtidigt putta ner min väska från mitt knä. Hon säger ingenting, visar inte en min på att hon ens bryr sig.

Tjejen har ställt en vattenflaska på bordet som får full fart när tåget bromsar in, vilket resulterar i att tanten mittemot oss håller på att få en tung vattenflaska i huvudet. Tjejen visar fortfarande ingen min på att bry sig.

I Lund reser hon sig för att gå av. Vi som suttit runtomkring henne tittar på förödelsen hon lämnat efter sig. Ett halvt ton sopor på golvet och halva baguetten på sätet.

Och vad gör vi då som sitter kvar? Absolut ingenting mer än suckar och skakar på huvudet och utbyter medlidsamma blickar med varandra. Typiskt svenskt...

Förra året bakade vi julkakor och julgodis. Jag var nog runt på en hel del julbak, men jag minns särskilt den Rocky Road jag skulle försöka mig på att baka hemma hos Emelie.



Så här fin var tanken att den skulle ha blivit. Det blev den inte.

Som vanligt har jag väldigt svårt för att följa recept, jag tycker om att byta ut ingredienser, särskilt om det är så att jag inte har det som behövs hemma. Eller som i det här fallet, jag hade helt enkelt inte koll på vad kondenserad mjölk innebar. Jag tänkte mig att det måste vara något i stil med skummad mjölk, så det gör ju inget om man tar vanlig mjölk.

Jo, det är VÄLDIGT stor skillnad. Tydligen är kondenserad mjölk något som man tar bort en stor mängd vatten från, mjölken blir då mer gul/brun och sirapstjock. Och värmer man den kondenserade mjölken, vilket man skulle i mitt recept blir det något i stil med detta:



Precis som jag har insett nu, så kanske ni också inser att skillnaden mellan skummad mjölk och kondenserad mjölk är enorm! Inte konstigt att min Rocky Road resulterade i en rinnig helt okontrollerbar massa som man fick slicka av från foliepappret.

Ska bli intressant att se vad jag hittar på för tokigheter i år... Ni gör bäst i att inhandla ingredienserna själva om ni ska ha julbak med mig.

Jag är nyss hemkommen från tandhygienisten. Jag har haft tandläkarskräck större delen av mitt liv. Det hela tog rejäl fart när jag var 6 år gammal och jag har för mig att jag skulle plasta fyra stycken 6-årständer. Jag vågar inte riktigt gissa hur många gånger mina föräldrar fick gå dit med mig för att få de här små mini-tänderna plastade, jag hatade tandläkarbesök! Det hela resulterade i att mamma vägrade att någonsin följa med mig på tandläkarbesök igen, pappa fick bli den officiella tanläkarbesöks-föräldern. Största anledningen till att mamma vägrade att gå med var att pappa var tvungen att ligga i tandläkarstolen med mig ovanpå magen, plus att jag försökte slå ner tandläkaren så någon var tvungen att vara stark och hålla i mig...

I vilket fall som helst, mamma fick ge upp det där och har följt med mig flera gånger efteråt, men då har jag varit så pass stor att jag omöjligt har kunnat ligga i någons knä under besöket :p Idag gick jag iaf själv och tro det eller ej, jag överlevde. Jag hade inte några hål och tandhygienisten verkade rätt nöjd med mitt halvflitiga tandtrådsanvändande. Nu är det ett och ett halvt år tills nästa gång jag ska dit, tack och lov.